Gudahagen är belägen i nordöstra skåne i Näsums socken. Fram till dags datum är inte Gudahagen grundligt undersökt. Ingen större arkeologisk utgrävning är gjord trots att platsen är så gott som unik i hela Sverige. De dateringar och mindre undersökningar som gjorts pekar på att Gudahagen varit i bruk sedan den började byggas på Järnåldern runt 400 e Kr fram till omkring år 1050 e Kr.

Fornlämningen består av en stenlagd rektangel. Rektangeln är byggd kring en naturlig höjd och på så vis ringas kullens topp in av bautastenar av gråberg. Förr när Gudahagen byggdes och användes gick Ivösjöns vatten betydligt högre och strandkanten gick då alldeles nära själva fornlämningen. Sidorna på rektangeln mäter upp till 50 meter. Från början uppgick stenarna till runt 250 men idag står återstår endast 95 varav 23 fortfarande står upp. På den södra sidan fanns också en förr en gång upp mot stenhängnaden. Rampen ska ha mätt cirka 40 meter, varit mellan fyra och fem meter bred och kantats av samma typ av stående stenar. De stående stenarna ska ha stått med inbördes avstånd på mellan fem och sju meter. Alla dessa stenar som idag saknas har forslats bort av traktens bönder i början av 1900 talet när upplysningen nått sådan framgång att man inte längre trodde på trolldom och oknytt. Stenarna har sedan använts till husgrunder och farstustenar.

Meningarna går isär om vad syftet har varit med stenformationen. Kanske har det också varit så att ändamålet har förändrats över tiden? Idéer har framförts att det kan ha handlat om soldyrkan. En annan ide går ut på att det ska ha varit en hednisk offerplats. Det pratas om en något skålformad offersten som stod i nordvästra hörnet av inhägnaden. Denna ska ha spräckts på plats för att forslas bort. En tredje teori är att det är en gammal hednisk begravningsplats. Denna teori verkar vara den med mest grund då man under den lilla utgrävning man gjort på platsen funnit en hällkista tätad med kalk. Kistan daterades till runt 1050 e Kr. Man har även funnit andra gravar både med brända och obrända lik. Traditionen att bränna de döda avtog under den sena vikingatiden.
De flesta forskare är överens om att stenarna restes under vikingatiden för att visa att marken var helgad och avsedd för begravning av obrända döda. När rektangeln byggdes stod redan rampen av sten där och den stängdes då av. Man har i det området där den skulle stått funnit spår av brandgravar.

 På platsen just i anslutning till Gudahagen stod Maria kyrka, en gammal träkyrka som brändes till grunden i en anlagd brand. När kyrkan brann rullade den ena klockan från tornet ner i det närliggande tjärret, kallat kyrkekorre. Klockan kunde bärgas och sitter idag i Näsums kyrka. Träsket har idag torkat och inga bevis har hittats som styrker att det skulle begåtts offerriter där, även om fantasin är eggande. Den andra klockan som satt i tornet störtade ner i den närliggande Holjeån och har aldrig återfunnits. Korre betyder gömma på dialekt och Gudahagen var förr känd som kyrkobacke, innan den fick sitt nuvarande tilltal på 1930 talet

Kan det ha varit så att det stått ett hednatempel på platsen och att stenhägnaden användes som gravplats? Vi vet att sjön gick mycket längre upp mot platsen, kanske kunde man segla hela vägen från havet med drakskepp, upp till gudahagen? Vilka var männen och kvinnorna som tog initiativ till det stora företag det innebar att bygga det? Kan det vara så att när skåne som då tillhörde danmark kristnades av Harald Blåtand lät man riva templet för att bygga en kyrka?
Dessa och många andra frågor kan endast besvaras av ytterligare utgrävningar och efterforskningar på en av Sveriges mest unika fornlämningar.